Hon hade alltid många kompisar, men inga vänner. Hon var alltid omringad av människor, människor som brydde sig om henne på riktigt och som hon brydde sig om tillbaka. Vissa människor var bara där… Just for show. Dem betydde aldrig något på riktigt, det visste både hon och dem. Men ingen av dem här människorna, inte en enda, var en vän. Alla var bara kompisar.. Folk man hade kul med. Men det fanns inte en själ på denna jord som hon kunde lita på, inte en enda själ. Dock kände hon sig bekväm när hon var ensam. Hon litade inte på någon annan än sig själv, och det var bara när hon var ensam som hon verkligen kunde samla sina tankar, som hon verkligen kunde vara sig själv. Hon skulle aldrig, aldrig någonsin kunna vara 100 % bekväm med någon människa.

När hon blev lite äldre, började gymnasiet och börja växa och mogna som en kvinna, träffade hon också människor som hon visste skulle vara hennes vänner livet ut…


To be continued...