Flickan hade en evig kamp med sig själv och kärlek. Hon vågade inte lita på någon, det fanns inte i hennes värld, så hur skulle hon då kunna ge en pojke sitt hjärta? Hon träffade många pojkar, hon hade roligt men lät aldrig sig själv bli känslomässigt inblandad, och när hon märkte att pojken blev det, avslutade hon det och gick vidare till nästa, det var liksom lättast så.

Dock fanns det en kille, en kille som satte hennes hjärta i brand. Från den 30/7-2006 fram tills den 24/5-2009 fanns det egentligen ingen annan än han i hennes hjärta.

Från första tills sista dagen älskade hon honom som ingen annan, de gav varandra allt de hade. Hon kände sig levande med honom, hon kunde anförtro sig i honom och han detsamma med henne. Trots all tid de spenderade långt ifrån varandra, och trots alla bråk och tjafs så visste de på något sätt att de i slutändan ändå skulle hamna med varandra. Tomheten som hon hade känt i sitt hjärta hade till en viss grad fyllts upp. Den dagen hon insåg att hon älskade honom tändes en låga i henne, en låga som hon aldrig trodde skulle kunna släckas, och under tre år så gjorde den inte det. Hennes största rädsla var att han skulle lämna henne, och hon hade så svårt att inse att han älskade henne lika mycket som hon älskade henne, men hon hade fel. Han älskade henne från djupet av sitt hjärta, med varenda fiber i sin kropp och med hela sin själ. Hon trodde inte att någon pojke kunde älska henne som han gjorde, hon trodde inte att någon pojke kunde förstå henne så bra som han gjorde. Han kände henne bättre än någon annan gjorde och han satte henne framför allt, för honom var hon den finaste på planeten. Bara deras kärlek var sanningen, flickan var hans prinsessa och han var hennes prins, hennes ögonsten och hennes livsgnista.  Han klev in i hennes liv som en ängel sänt från Gud. Men det fanns tider då de inte gick på moln, det fanns tider då inte allt var så lätt. Det fanns ormar runt omkring dem hela tiden, som försökte komma emellan deras kärlek varje dag. Vissa dagar var det svårare, vissa dagar lättare.. Men de fortsatte kämpa, tills de drog sitt sista andetag sa de alltid. Men dagen kom till sist då det flickan hade fruktat som mest hände. Han svek henne, precis som alla andra före honom. Hon visste att hon aldrig skulle kunna förlåta honom för det han gjort mot henne, hon visste från den stunden att det var över, deras framtid tillsammans rasade ihop mitt framför hennes ögon.

To be continued…

Flickan hade en sprallig, kärleksfull, generös och helt annorlunda vän som hon älskade djupt. Hennes vän var allt annat än vad man förväntade sig av henne. Första gången flickan såg henne trodde hon att hennes vän var hennes motsats, och att de aldrig någonsin skulle kunna komma överens. Men när hon lärde känna henne märkte flickan att hon hade haft helt felaktiga förutfattade meningar om sin vän. Det gick att prata om allt med henne, och hon förstod alltid. Hon och flickan hade gått igenom mycket liknande händelser i livet, vilket gjorde att de hade en speciell relation som ingen någonsin skulle kunna förstå. Flickan kände sig väldigt beskyddande gentemot sin vän, hon såg henne som en lillasyster trots att åldersskillnaden bara låg på några månader. Hon var bara så ömtålig och kärleksfull, och flickan såg henne som en porslinsdocka som hon aldrig någonsin kunde se skadas. Flickan var van med att bli sårad, både fysiskt och psykiskt, och hon skulle aldrig vilja se sin vän sårad.


Flickan hade en vän som hon såg som sin storesyster. Flickan hade aldrig haft en vän som brydde sig SÅ mycket om henne. Vad som än hände flickan, verkade skada hennes vän lika mycket som det skadade henne, om inte mer. Som ni kanske förstår hade denna vän ett väldigt stort hjärta, fullt med liv och kärlek att ge. Hon hjälpte flickan med allt hon behövde, för hon visste att flickan älskade henne och skulle gjort exakt detsamma för henne. Deras vänskap gick inte att komma emellan, och även om de inte kunde ses så ofta som de ville så visste de alltid var de hade varandra, och de visste att om tio år kommer de sitta tillsammans i flickans vardagsrum, och deras barn kommer leka med varandra, och de kommer fortfarande vara nära som systrar. Denna vän lät aldrig flickan glömma hur speciell hon var, och hon visade alltid flickan att hon var stolt över henne vad hon än gjorde. Flickan var inte van vid sådant, och faktumet att hon visste att hennes vän var en ärlig person, fick henne att bli världens gladaste inombords.


To be continued...

Flickan hade en vän, som dessutom var hennes syster. Deras relation var en typiskt sån där ”ha varandras ryggar” relation. Det förklarar nog deras vänskap bäst. De hade varandras ryggar genom allt, de kunde ljuga för varandras skull, dö, döda och helt enkelt ge allt för varandra. Flickan visste att hon kunde lita på denna vän med sitt liv, och hennes vän skulle ge sitt hjärta för att inte låta något hända detta liv. Deras skratt kom alltid i samklang, de avslutade varandras meningar på ett sätt som var läskigt ibland. Denna vän var flickans tvilling, och hon visste att hon för alltid skulle vara hennes allra bästa vän.

Flickan hade en vän med lockigt, kort, brunt hår med ett leende som kunde få vem som helst att smälta. När hon log, kunde man inte hjälpa att le med henne. När hon skrattade, kände man lycka i kroppen. Denna vän förstod alltid, hon förstod när flickan inte ville prata, och när flickan ville prata men var rädd för att vara i vägen. Hon förstod när hon skulle ge råd och när hon bara skulle lyssna. Hon visste direkt när hon behövdes på plats, och när det bara räckte med ett telefon samtal. Hon frågade inte frågor när flickan inte ville att frågor skulle frågas, det var som att hon kunde läsa flickans tankar ibland, och flickan älskade sin vän för det.

Flickan hade en vän som hon hade världens skummaste relation med, men även världens mest underbara på de mest subtila sätten. Han fanns alltid där för flickan, en pojke som kände henne så bra att med en blick så kunde han bara veta att något var fel. Han lät henne aldrig gå ledsen, utan han tvingade henne släppa ut allt det onda och vara lycklig, han kunde få henne att skratta på världens sämsta dag, men han visste också när hon bara behövde gråta på hans axel, och det kunde han ge henne. Han var en pojke som ibland kunde göra henne helt galen, men hon älskade honom för det. Deras kärlek behövde inte sättas på papper, de behövde inte säga att de älskade varandra, utan de visste bara.

But there were more... Which I will tell you about soon.

To be continued…

Hon hade alltid många kompisar, men inga vänner. Hon var alltid omringad av människor, människor som brydde sig om henne på riktigt och som hon brydde sig om tillbaka. Vissa människor var bara där… Just for show. Dem betydde aldrig något på riktigt, det visste både hon och dem. Men ingen av dem här människorna, inte en enda, var en vän. Alla var bara kompisar.. Folk man hade kul med. Men det fanns inte en själ på denna jord som hon kunde lita på, inte en enda själ. Dock kände hon sig bekväm när hon var ensam. Hon litade inte på någon annan än sig själv, och det var bara när hon var ensam som hon verkligen kunde samla sina tankar, som hon verkligen kunde vara sig själv. Hon skulle aldrig, aldrig någonsin kunna vara 100 % bekväm med någon människa.

När hon blev lite äldre, började gymnasiet och börja växa och mogna som en kvinna, träffade hon också människor som hon visste skulle vara hennes vänner livet ut…


To be continued...

Flickan gick alltid runt med ett tungt hjärta, men hon brukade skriva ner allting hon kände för att på något sätt bli befriad från det, hon märkte då att hennes åsikter delades av många. Hon älskade känslan hon fick när någon sa till henne hur bra hon var på att skriva ner känslor och tankar, för att hon beskrev så många andras känslor och andra kunde relatera till henne. Folk insåg att de inte var ensamma, precis som hon inte var.

Hon var inte den enda utan en riktig pappa, hon var inte den enda som blev kallad ord som ingen människa ska behöva bli kallad. Från en ung ålder hade hon sett sin mamma bli behandlad dåligt, bli sårad djupt in i själen och få sitt hjärta krossat flera gånger om. Ingen smärta gick upp mot den smärtan, smärtan att se sin mamma lida. Hon skulle kunna ta tusen smällar, blivit kallad de värsta orden som finns och till och med gett upp sin chans att få uppleva kärlek, bara för att aldrig behöva se sin mamma sådär sårad igen. 
I 18 år tvingades hon leva med sin mammas smärta, tills det äntligen en dag tog slut. Hennes pappa lämnade hennes mamma och deras barn för att leva ett nytt liv, på egen hand. Det gjorde ont varje dag när minnet av dagen han gick ut genom dörren kom upp i hennes huvud, men känslan av att hennes mamma äntligen kommer få starta ett nytt liv, gav henne tröst, för vad var egentligen viktigare än att se sin mamma lycklig? Ingenting i denna värld. 

Det skulle bli svårt för dem att börja om, som en ny familj. Men hur lång tid det än skulle ta, och hur mycket de än skulle få kämpa, så skulle det i slutändan vara värt det, it had to be.

Hennes kärlek för musik och sången var något hon tidigt visste skulle finnas med henne för alltid, dock kom den kärleken från ett ställe som inte alltid fanns vid henne. Hennes kärlek för musik kom från hennes far, hennes pappa som aldrig någonsin riktigt varit en pappa för henne. Hon ville förneka att hennes känsla för musik kom från honom, för det fanns ingen del av henne som ville ha något med honom att göra, hon ville komma så långt bort från honom som möjligt. Just varför hon ville det kommer vi in på lite senare…

Hon försökte trycka bort sång och musik ur sitt huvud för att slippa förknippas med honom, men kärleken var för stark. Det gick inte en dag då hennes hjärta, hela hennes kropp, ville sjunga ut och visa världen vad hon kunde. Hon ville visa världen vad hon älskade att göra, och hon började till slut förstå att hennes känsla för musik må ha kommit från hennes far, men hennes talang gjorde inte det. Hon hade lärt sig själv från dag ett, hon hade blivit så duktig som hon ville bli tack vare sig själv, utan hans hjälp, så han skulle inte få ta äran för det, hur mycket han än skulle vilja det.
Så hon skulle fortsätta, hon skulle fortsätta göra det hon älskar varje dag i hennes liv framöver, och ingen ”pappa” skulle någonsin få ta det ifrån henne…

To be continued…

När flickan märkte att bråk inte kunde undvika tomrummet hon kände i hjärtat, så hon försökte fylla ut sin tid så mycket som möjligt för att slippa tänka på det, för att liksom trycka bort det hon kände. Hon började ta upp massa saker.. Idrotter, jobb, hon blev mer engagerad i skolan osv.. Det var så hon började inse att hon hade många talanger hon aldrig upptäckt förut.

Hon älskade att sjunga, och det hade hon gjort sedan hon var väldigt ung. Hon ville bli bättre och bättre för varje dag som gick, men hade ingen som kunde hjälpa henne, så hon hjälpte sig själv. Hon satt i timmar framför datorn och försökte lära sig nya knep för att låta bättre, hon gick in på youtube och lyssnade vad olika artister gjorde, och försökte sedan göra samma sak. Hon gick till olika sångpedagoger och musiklärare och försökte suga upp så mycket kunskap som möjligt, och till slut började hon lära sig väldigt mycket. Men sången räckte inte till för att fylla ut tiden..

Så hon började idrotta. 
Visst, hon hade märkt i skolan att hon inte var så dålig på att spela fotboll, men hon trodde aldrig att hon var så bra att hon kunde börja spela i ett riktigt lag. Men hon försökte ändå, vad gör man inte för att fylla ut tiden liksom? Då började hon inse att hon faktiskt var bättre än hon trodde, och hon tyckte faktiskt att det var kul. Hon älskade rushen hon fick när hon sprang, och när hon gjorde ett mål, hon älskade att hon i en och en halvtimme, tre gånger i veckan, fick slippa tänka på allt annat i världen.

Hon älskade skolan, hon älskade att läsa och skriva långa uppsatser. Hon älskade när hon fick höga betyg och beröm från lärarna. Dock önskar hon att dem hon älskar, hennes familj, kunde uppskatta hur duktig hon var. Hon önskade att för en gångs skull kunna få något tillbaka för allt hårt jobb hon gjort. Men att inte få det, pushade bara henne till att jobba hårdare, och sätta högre mål för sig själv.

Hon försökte dessutom trycka in lite jobbande i allt detta, och allting slutade med att hon slet ut sig själv. Hon orkade inte jonglera alla dessa saker, för hon ville alltid vara bäst i allting, det räckte inte med medelmåtta. Dock gick det inte att vara bäst på allt, när det finns så mycket man vill vara bäst på…


To be continued…

Flickan kände sig tvungen att ge igen för allt lidande hon blivit tvungen att gå igenom. Resten av världen förtjänade att bli behandlad lika orättvist som hon blivit, och om karma inte skulle spela sin roll skulle hon spela den istället.

Hon började bråka, med alla som påminde henne om de människor som gjort henne illa. Varje gång hon slog någon, såg hon de som gjort henne illa. ”Om de är så lika, varför kan inte denna person ha sårat någon annan precis som jag blivit sårad?”. Hon tog ut sin ilska på världen de sista åren på grundskolan, hon lät inte någon behandla henne fel. Hon ville visa alla att hon inte var någon man kunde trampa på, och det gjorde hon.

Dock trodde flickan att detta skulle få henne att må bra, men det kändes ändå tomt.  Hon kände sig ensam.. Hon fick aldrig vara som alla andra. Hon fick inte gråta eller må dåligt över någon kille som hade gjort slut med henne, hon fick inte vara ledsen för att hennes pappa varit elak. Hon var alltid tvungen att visa världen att hon inte brydde sig, hon visade inte känslor, för känslor betyder att man kan bli sårad. Hon hade ingen som stod henne nära, ingen familj som stöttade henne och inga vänner att vända sig till. Hon ville så gärna visa alla att det fanns en snäll, ödmjuk och kärleksfull tjej under den tuffa ytan – Men så fort hon kände att hon ville öppna sig, så påmindes hon om den tiden då hon faktiskt var sårbar, och insåg att hon aldrig ville gå tillbaka till den platsen igen.

Om man litar på någon, kommer de svika dig.
Om du öppnar dig för någon, kommer de håna dig.
Om du älskar någon, kommer de inte älska dig tillbaka.

Så såg livet ut ur denna flickas perspektiv…

To be continued…

There once was a girl who wanted to change the world..

I grundskolan levde hon till en början i en värld av mörker. Hon passade inte in, hur mycket hon än försökte förändra på sin personlighet. Hon vaknade på morgonen med en känsla av ångest, och somnade till samma känsla. Dagarna fyllde hon med en dröm om att en dag förändra på sitt liv, att en dag stå upp för sig själv och säga ifrån, hon ville visa alla som behandlat henne dåligt att hon faktiskt var bättre, smartare och vackrare än dem påstod.

Men det var som sagt bara en dröm… 
Hon kunde tom föreställa sig hur det skulle gå till, i detalj! Men varje gång hon försökte samla modet till att göra det, gick det på något sätt åt skogen.  Så hon fortsatte gå igenom livet med hopp om att allt en vacker dag skulle förändras. Hon lärde sig klara sig på egen hand, hon lärde sig ta sig igenom skolan och plågan av att gå i grundskolan helt ensam. Hon tog den fysiska och psykiska mobbingen utan att klaga, för hon såg ingen idé i det. Hon levde i en värld av mörker.

Enda tills hon en dag förändrade allt.

Hon tog sig i kragen, gjorde en total make over, både på insidan och på utsidan, för att visa omvärlden att hon inte tänkte ta deras skit längre. Hon insåg att världen inte skulle servera henne lycka på ett silverfat, utan om hon ville ha folks respekt, så skulle hon få ta den.

Hon gick till skolan en dag, med en helt ny attityd, hon skulle inte låta någon trampa på henne längre. Det enda hon behövde nu var ett bra tillfälle att visa alla det, och det fick hon med säkerhet.
Självklart var det från den pojke som så länge hade gett henne så mycket skit som en människa kan tåla. Men denna gång gick hon inte bara därifrån, denna gång sa hon ifrån och visade pojken att om hon någonsin behandlar henne respektlöst igen kommer hon helt enkelt slita bollarna av honom. Det skrämde honom och alla andra tillräckligt för att aldrig någonsin kalla henne ett fult ord igen, aldrig någonsin behandla henne med mindre respekt än hon förtjänade. Efter den dagen förändrades denna tjejs liv för gott, hon insåg att detta var personen hon måste vara från och med nu för att komma någonstans i livet, så hon tog sig an rollen som ” the badass”.


To be continued…