Känslan man får när man springer på en fotbollsplan var för henne en känsla som inget annat kunde ge henne. Det var inte så att det var världens mest underbara känsla, och det var inte hela hennes värld, men det fanns inte heller något annat som kunde ersätta just den känslan, den speciella känslan. Det var så befriande, så lugnande att få koncentrera sig på spelet, få fokusera på bollen och få springa så snabbt så tankarna inte ens kan hinna med. Så när hon skadade sitt knä, ville hon inte erkänna att hon inte kunde spela mer, hon ville inte ge upp hoppet. Men det finns inte mycket som går att göras till slut, man kan bara kämpa till en viss punkt innan kroppen säger ifrån, och hon fick släppa taget.

Hon får än idag en sådan lust att få känna samma gamla känsla, så hon brukar testa ödet genom att springa ut och spela på egen hand, utan att någon kan säga till henne att hon inte får, eller att det inte är bra för henne. Hon gör det bara, och hon mår bra igen - I alla fall i ett par minuter, för även om tankarna inte hinner ifatt henne, så gör smärtan det.