Flickan gick alltid runt med ett tungt hjärta, men hon brukade skriva ner allting hon kände för att på något sätt bli befriad från det, hon märkte då att hennes åsikter delades av många. Hon älskade känslan hon fick när någon sa till henne hur bra hon var på att skriva ner känslor och tankar, för att hon beskrev så många andras känslor och andra kunde relatera till henne. Folk insåg att de inte var ensamma, precis som hon inte var.

Hon var inte den enda utan en riktig pappa, hon var inte den enda som blev kallad ord som ingen människa ska behöva bli kallad. Från en ung ålder hade hon sett sin mamma bli behandlad dåligt, bli sårad djupt in i själen och få sitt hjärta krossat flera gånger om. Ingen smärta gick upp mot den smärtan, smärtan att se sin mamma lida. Hon skulle kunna ta tusen smällar, blivit kallad de värsta orden som finns och till och med gett upp sin chans att få uppleva kärlek, bara för att aldrig behöva se sin mamma sådär sårad igen. 
I 18 år tvingades hon leva med sin mammas smärta, tills det äntligen en dag tog slut. Hennes pappa lämnade hennes mamma och deras barn för att leva ett nytt liv, på egen hand. Det gjorde ont varje dag när minnet av dagen han gick ut genom dörren kom upp i hennes huvud, men känslan av att hennes mamma äntligen kommer få starta ett nytt liv, gav henne tröst, för vad var egentligen viktigare än att se sin mamma lycklig? Ingenting i denna värld. 

Det skulle bli svårt för dem att börja om, som en ny familj. Men hur lång tid det än skulle ta, och hur mycket de än skulle få kämpa, så skulle det i slutändan vara värt det, it had to be.