Vad händer egentligen bakom stängda dörrar?
Alla får bara för sig att allt är helt perfekt om man inte visar tvärtom.
Anta inte saker som ni inget vet något om säger jag bara..
Det är inte lätt att bära bördor från flera personer samtidigt som man måste bära på sina egna. Det är inte så lätt som man tror att handskas med sina privata problem samtidigt som man ska handskas med en massa andra också.. Alla tror dem förstår men ingen gör det.
Jag är bara 16 år men har redan upplevt saker folk knappt upplever under hela deras livstid, jag är van men ändå kan jag ibland tänka för mig själv att det kanske är för mycket för mig? Det känns som problemen bara blir fler och fler och större och större men det finns inget sätt att stoppa allt förutom att blockera sina känslor och försöka ta en dag i taget tills det inte finns några fler dagar att ta tag i.. Längtar jag tills den dagen? Kan knappt tro det själv..
Men nu känns det som att det börjar ta stopp eftersom att för första gången på 16 år så märker folk.. Döljer jag inte saker bra nog? Jag förstår inte vad jag gör annorlunda nu så att man ser mina känslor. Har gjort allt jag kan men nu verkar saker komma fram mer och mer. Det skrämmer mig men på ett sätt gör det mig även lugn eftersom det känns som jag inte behöver bära på allting själv längre?
Allt jag kan göra nu är att fortsätta finnas där. Finnas för mina vänner och min familj, jag vet att jag klarar av att lyssna och prata om deras problem, jag kan hantera saker, jag klarar mig ALLTID och det vet ni alla som känner mig. Förstår inte varför folk tror att det blir för mycket bara.. Jag kan hantera saker, och jag behöver ingen annans hjälp. Jag behöver inte prata om saker och du behöver inte finnas där för mig, jag finns för mig själv och har gjort det i 16 år nu. Uppenbarligen har det funkat bra så varför skulle det inte fortsätta göra det?
/Akar "kuurdiie" Kadiri - 5/7-08
Du ska bara veta att du inte är ensam om den känslan, Jag har den känslan, jag mår jävligt dåligt varje dag, jag har ett falskt leende framför mina vänner men inombords är jag förstörd, känner mig sliten. Vissa säger ju, men prata med någon, han/hon kommer säkert förstå dig, men det finns ingen som förstår, det finns ingen som kan lösa dessa problem och få en att må bättre.
Så du ska veta att du inte är ensam..
peace out
JAG HATAR MITT LIV JSUT NU
Tuunga grejer akar !
haha rafik <3
vadå ett barn?!?! Det här är min första kommentar här och jag kände bara att jag måste påpeka att du har så feeeel. Det här är inte strunt, hon skriver bara om det hon har varit med om så sluta se ner på henne bara för att hon är 16 år. Visst det låter som en omogen ålder men Akar är allt än omogen. Hon är en stark tjej som tyvärr har upplevt mer än vissa andra vid 40-årsåldern.
