Flickan gick alltid runt med ett tungt hjärta, men hon brukade skriva ner allting hon kände för att på något sätt bli befriad från det, hon märkte då att hennes åsikter delades av många. Hon älskade känslan hon fick när någon sa till henne hur bra hon var på att skriva ner känslor och tankar, för att hon beskrev så många andras känslor och andra kunde relatera till henne. Folk insåg att de inte var ensamma, precis som hon inte var.

Hon var inte den enda utan en riktig pappa, hon var inte den enda som blev kallad ord som ingen människa ska behöva bli kallad. Från en ung ålder hade hon sett sin mamma bli behandlad dåligt, bli sårad djupt in i själen och få sitt hjärta krossat flera gånger om. Ingen smärta gick upp mot den smärtan, smärtan att se sin mamma lida. Hon skulle kunna ta tusen smällar, blivit kallad de värsta orden som finns och till och med gett upp sin chans att få uppleva kärlek, bara för att aldrig behöva se sin mamma sådär sårad igen. 
I 18 år tvingades hon leva med sin mammas smärta, tills det äntligen en dag tog slut. Hennes pappa lämnade hennes mamma och deras barn för att leva ett nytt liv, på egen hand. Det gjorde ont varje dag när minnet av dagen han gick ut genom dörren kom upp i hennes huvud, men känslan av att hennes mamma äntligen kommer få starta ett nytt liv, gav henne tröst, för vad var egentligen viktigare än att se sin mamma lycklig? Ingenting i denna värld. 

Det skulle bli svårt för dem att börja om, som en ny familj. Men hur lång tid det än skulle ta, och hur mycket de än skulle få kämpa, så skulle det i slutändan vara värt det, it had to be.

Hennes kärlek för musik och sången var något hon tidigt visste skulle finnas med henne för alltid, dock kom den kärleken från ett ställe som inte alltid fanns vid henne. Hennes kärlek för musik kom från hennes far, hennes pappa som aldrig någonsin riktigt varit en pappa för henne. Hon ville förneka att hennes känsla för musik kom från honom, för det fanns ingen del av henne som ville ha något med honom att göra, hon ville komma så långt bort från honom som möjligt. Just varför hon ville det kommer vi in på lite senare…

Hon försökte trycka bort sång och musik ur sitt huvud för att slippa förknippas med honom, men kärleken var för stark. Det gick inte en dag då hennes hjärta, hela hennes kropp, ville sjunga ut och visa världen vad hon kunde. Hon ville visa världen vad hon älskade att göra, och hon började till slut förstå att hennes känsla för musik må ha kommit från hennes far, men hennes talang gjorde inte det. Hon hade lärt sig själv från dag ett, hon hade blivit så duktig som hon ville bli tack vare sig själv, utan hans hjälp, så han skulle inte få ta äran för det, hur mycket han än skulle vilja det.
Så hon skulle fortsätta, hon skulle fortsätta göra det hon älskar varje dag i hennes liv framöver, och ingen ”pappa” skulle någonsin få ta det ifrån henne…

To be continued…

När flickan märkte att bråk inte kunde undvika tomrummet hon kände i hjärtat, så hon försökte fylla ut sin tid så mycket som möjligt för att slippa tänka på det, för att liksom trycka bort det hon kände. Hon började ta upp massa saker.. Idrotter, jobb, hon blev mer engagerad i skolan osv.. Det var så hon började inse att hon hade många talanger hon aldrig upptäckt förut.

Hon älskade att sjunga, och det hade hon gjort sedan hon var väldigt ung. Hon ville bli bättre och bättre för varje dag som gick, men hade ingen som kunde hjälpa henne, så hon hjälpte sig själv. Hon satt i timmar framför datorn och försökte lära sig nya knep för att låta bättre, hon gick in på youtube och lyssnade vad olika artister gjorde, och försökte sedan göra samma sak. Hon gick till olika sångpedagoger och musiklärare och försökte suga upp så mycket kunskap som möjligt, och till slut började hon lära sig väldigt mycket. Men sången räckte inte till för att fylla ut tiden..

Så hon började idrotta. 
Visst, hon hade märkt i skolan att hon inte var så dålig på att spela fotboll, men hon trodde aldrig att hon var så bra att hon kunde börja spela i ett riktigt lag. Men hon försökte ändå, vad gör man inte för att fylla ut tiden liksom? Då började hon inse att hon faktiskt var bättre än hon trodde, och hon tyckte faktiskt att det var kul. Hon älskade rushen hon fick när hon sprang, och när hon gjorde ett mål, hon älskade att hon i en och en halvtimme, tre gånger i veckan, fick slippa tänka på allt annat i världen.

Hon älskade skolan, hon älskade att läsa och skriva långa uppsatser. Hon älskade när hon fick höga betyg och beröm från lärarna. Dock önskar hon att dem hon älskar, hennes familj, kunde uppskatta hur duktig hon var. Hon önskade att för en gångs skull kunna få något tillbaka för allt hårt jobb hon gjort. Men att inte få det, pushade bara henne till att jobba hårdare, och sätta högre mål för sig själv.

Hon försökte dessutom trycka in lite jobbande i allt detta, och allting slutade med att hon slet ut sig själv. Hon orkade inte jonglera alla dessa saker, för hon ville alltid vara bäst i allting, det räckte inte med medelmåtta. Dock gick det inte att vara bäst på allt, när det finns så mycket man vill vara bäst på…


To be continued…

Flickan kände sig tvungen att ge igen för allt lidande hon blivit tvungen att gå igenom. Resten av världen förtjänade att bli behandlad lika orättvist som hon blivit, och om karma inte skulle spela sin roll skulle hon spela den istället.

Hon började bråka, med alla som påminde henne om de människor som gjort henne illa. Varje gång hon slog någon, såg hon de som gjort henne illa. ”Om de är så lika, varför kan inte denna person ha sårat någon annan precis som jag blivit sårad?”. Hon tog ut sin ilska på världen de sista åren på grundskolan, hon lät inte någon behandla henne fel. Hon ville visa alla att hon inte var någon man kunde trampa på, och det gjorde hon.

Dock trodde flickan att detta skulle få henne att må bra, men det kändes ändå tomt.  Hon kände sig ensam.. Hon fick aldrig vara som alla andra. Hon fick inte gråta eller må dåligt över någon kille som hade gjort slut med henne, hon fick inte vara ledsen för att hennes pappa varit elak. Hon var alltid tvungen att visa världen att hon inte brydde sig, hon visade inte känslor, för känslor betyder att man kan bli sårad. Hon hade ingen som stod henne nära, ingen familj som stöttade henne och inga vänner att vända sig till. Hon ville så gärna visa alla att det fanns en snäll, ödmjuk och kärleksfull tjej under den tuffa ytan – Men så fort hon kände att hon ville öppna sig, så påmindes hon om den tiden då hon faktiskt var sårbar, och insåg att hon aldrig ville gå tillbaka till den platsen igen.

Om man litar på någon, kommer de svika dig.
Om du öppnar dig för någon, kommer de håna dig.
Om du älskar någon, kommer de inte älska dig tillbaka.

Så såg livet ut ur denna flickas perspektiv…

To be continued…

There once was a girl who wanted to change the world..

I grundskolan levde hon till en början i en värld av mörker. Hon passade inte in, hur mycket hon än försökte förändra på sin personlighet. Hon vaknade på morgonen med en känsla av ångest, och somnade till samma känsla. Dagarna fyllde hon med en dröm om att en dag förändra på sitt liv, att en dag stå upp för sig själv och säga ifrån, hon ville visa alla som behandlat henne dåligt att hon faktiskt var bättre, smartare och vackrare än dem påstod.

Men det var som sagt bara en dröm… 
Hon kunde tom föreställa sig hur det skulle gå till, i detalj! Men varje gång hon försökte samla modet till att göra det, gick det på något sätt åt skogen.  Så hon fortsatte gå igenom livet med hopp om att allt en vacker dag skulle förändras. Hon lärde sig klara sig på egen hand, hon lärde sig ta sig igenom skolan och plågan av att gå i grundskolan helt ensam. Hon tog den fysiska och psykiska mobbingen utan att klaga, för hon såg ingen idé i det. Hon levde i en värld av mörker.

Enda tills hon en dag förändrade allt.

Hon tog sig i kragen, gjorde en total make over, både på insidan och på utsidan, för att visa omvärlden att hon inte tänkte ta deras skit längre. Hon insåg att världen inte skulle servera henne lycka på ett silverfat, utan om hon ville ha folks respekt, så skulle hon få ta den.

Hon gick till skolan en dag, med en helt ny attityd, hon skulle inte låta någon trampa på henne längre. Det enda hon behövde nu var ett bra tillfälle att visa alla det, och det fick hon med säkerhet.
Självklart var det från den pojke som så länge hade gett henne så mycket skit som en människa kan tåla. Men denna gång gick hon inte bara därifrån, denna gång sa hon ifrån och visade pojken att om hon någonsin behandlar henne respektlöst igen kommer hon helt enkelt slita bollarna av honom. Det skrämde honom och alla andra tillräckligt för att aldrig någonsin kalla henne ett fult ord igen, aldrig någonsin behandla henne med mindre respekt än hon förtjänade. Efter den dagen förändrades denna tjejs liv för gott, hon insåg att detta var personen hon måste vara från och med nu för att komma någonstans i livet, så hon tog sig an rollen som ” the badass”.


To be continued…

Finns det någon mening med livet? Är det att göra en förändring i världen eller att må bra i sig själv? Är man troende är det lätt att acceptera livets missöden för man vet att allt händer för en anledning, för det stora goda. Man vet att Gud har en mening för oss alla. Är man dock icke troende uppstår ett dilemma. Vad är meningen med livet om man ändå en dag kommer dö och ruttna i graven?

Existentialisterna tror att alla människor själva får skapa sin egen mening med sitt liv. Alltså att det inte finns någon objektiv mening med livet. Man gör val och handlingar som skapar en mening.

Beroende på hur man ser på detta påstående går det att argumenteras. Självfallet, om man lever ett deprimerat liv och inte vill ta tag i det, hur kan man då se en mening med livet? Vad finns det för mening om man inte har någon man älskar, någon familj eller vänner? Man kanske måste skapa en egen mening då genom att dra upp sig själv och hålla huvudet högt. Man måste väl försöka ha som mål att hitta en mening med livet som gör en lycklig.

Något som sägs av många är att lycka är meningen med livet. Så om man kan säga ”Jag är nöjd med mitt liv” någon gång under sitt liv, så är man lycklig.

Det kan jag verkligen tro. För om man nu bara lever ett liv (annat går att diskuteras) så ska man leva det så lyckligt som möjligt. Detta kan vara en tanke för de icke troende, att om man nu lever bara för att sedan dö så bör man leva varje dag till det fullaste och inte slösa den tid man har kvar på onödigheter.

Nihilismen anser att det inte finns någon mening med livet eller några objektiva värden. Hela tillvaron är meningslös och slumpen härskar. De tror inte på en högre makt, levnadssätt eller moral - och därmed är allt tillåtet. Begår man självmord flyr man från livet och tror man på ett liv efter döden gör man samma sak. Juhani Rekola sa i sin bok ”frågan om livets mening” - ”Evighetsperspektiven fördunklar livets betydelse”. Han menar väl då att om man tror på evigheten så kommer man inte se vikten i att söka efter en mening med livet.

Jag tror dock på karma och därför anser jag att om man inte har moral eller ett visst levnadssätt så kommer karman ”catch up with you”. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad alltså. Om man gör goda handlingar kommer det i slutändan komma tillbaka till dig. Däremot kan jag hålla med om att man bör skapa sin egen mening och inte bara anta att den kommer dyka upp framför din dörr. Fortsätter man tro att Gud kommer göra allting bra så är det ingen idé att försöka skapa bra saker för sig själv.

Jag tror aldrig vi kommer kunna komma fram till vad meningen med livet är, hur länge vi än försöker. Det kommer aldrig finnas ett konkret svar som alla blir nöjda med, just för att alla människor tror på olika saker och är olika i sig. Hur vet vi ens att det ens finns någon mening? Meningen kanske bara är att vi ska födas, leva bara för att sedan dö. Eller så kanske det finns en mening… Men vill vi verkligen veta den meningen? Tänk om vi inte är nöjda med svaret? Kan man då ändra sin mening med livet eller kommer man inte längre vilja leva sitt liv då det inte verkar ha någon mening längre? Jag vill själv inte veta vad den är, utan skapa en egen mening med livet. Jag vill själv kunna styra vad som är viktigt för mig, och inte låta förutbestämdhet härska över mitt liv. Däremot kan jag inte släppa tanken att alla kan skapa en mening med sitt liv, för annars känns livet ganska meningslöst.