Flickan hade en sprallig, kärleksfull, generös och helt annorlunda vän som hon älskade djupt. Hennes vän var allt annat än vad man förväntade sig av henne. Första gången flickan såg henne trodde hon att hennes vän var hennes motsats, och att de aldrig någonsin skulle kunna komma överens. Men när hon lärde känna henne märkte flickan att hon hade haft helt felaktiga förutfattade meningar om sin vän. Det gick att prata om allt med henne, och hon förstod alltid. Hon och flickan hade gått igenom mycket liknande händelser i livet, vilket gjorde att de hade en speciell relation som ingen någonsin skulle kunna förstå. Flickan kände sig väldigt beskyddande gentemot sin vän, hon såg henne som en lillasyster trots att åldersskillnaden bara låg på några månader. Hon var bara så ömtålig och kärleksfull, och flickan såg henne som en porslinsdocka som hon aldrig någonsin kunde se skadas. Flickan var van med att bli sårad, både fysiskt och psykiskt, och hon skulle aldrig vilja se sin vän sårad.


Flickan hade en vän som hon såg som sin storesyster. Flickan hade aldrig haft en vän som brydde sig SÅ mycket om henne. Vad som än hände flickan, verkade skada hennes vän lika mycket som det skadade henne, om inte mer. Som ni kanske förstår hade denna vän ett väldigt stort hjärta, fullt med liv och kärlek att ge. Hon hjälpte flickan med allt hon behövde, för hon visste att flickan älskade henne och skulle gjort exakt detsamma för henne. Deras vänskap gick inte att komma emellan, och även om de inte kunde ses så ofta som de ville så visste de alltid var de hade varandra, och de visste att om tio år kommer de sitta tillsammans i flickans vardagsrum, och deras barn kommer leka med varandra, och de kommer fortfarande vara nära som systrar. Denna vän lät aldrig flickan glömma hur speciell hon var, och hon visade alltid flickan att hon var stolt över henne vad hon än gjorde. Flickan var inte van vid sådant, och faktumet att hon visste att hennes vän var en ärlig person, fick henne att bli världens gladaste inombords.


To be continued...

Flickan hade en vän, som dessutom var hennes syster. Deras relation var en typiskt sån där ”ha varandras ryggar” relation. Det förklarar nog deras vänskap bäst. De hade varandras ryggar genom allt, de kunde ljuga för varandras skull, dö, döda och helt enkelt ge allt för varandra. Flickan visste att hon kunde lita på denna vän med sitt liv, och hennes vän skulle ge sitt hjärta för att inte låta något hända detta liv. Deras skratt kom alltid i samklang, de avslutade varandras meningar på ett sätt som var läskigt ibland. Denna vän var flickans tvilling, och hon visste att hon för alltid skulle vara hennes allra bästa vän.

Flickan hade en vän med lockigt, kort, brunt hår med ett leende som kunde få vem som helst att smälta. När hon log, kunde man inte hjälpa att le med henne. När hon skrattade, kände man lycka i kroppen. Denna vän förstod alltid, hon förstod när flickan inte ville prata, och när flickan ville prata men var rädd för att vara i vägen. Hon förstod när hon skulle ge råd och när hon bara skulle lyssna. Hon visste direkt när hon behövdes på plats, och när det bara räckte med ett telefon samtal. Hon frågade inte frågor när flickan inte ville att frågor skulle frågas, det var som att hon kunde läsa flickans tankar ibland, och flickan älskade sin vän för det.

Flickan hade en vän som hon hade världens skummaste relation med, men även världens mest underbara på de mest subtila sätten. Han fanns alltid där för flickan, en pojke som kände henne så bra att med en blick så kunde han bara veta att något var fel. Han lät henne aldrig gå ledsen, utan han tvingade henne släppa ut allt det onda och vara lycklig, han kunde få henne att skratta på världens sämsta dag, men han visste också när hon bara behövde gråta på hans axel, och det kunde han ge henne. Han var en pojke som ibland kunde göra henne helt galen, men hon älskade honom för det. Deras kärlek behövde inte sättas på papper, de behövde inte säga att de älskade varandra, utan de visste bara.

But there were more... Which I will tell you about soon.

To be continued…

Hon hade alltid många kompisar, men inga vänner. Hon var alltid omringad av människor, människor som brydde sig om henne på riktigt och som hon brydde sig om tillbaka. Vissa människor var bara där… Just for show. Dem betydde aldrig något på riktigt, det visste både hon och dem. Men ingen av dem här människorna, inte en enda, var en vän. Alla var bara kompisar.. Folk man hade kul med. Men det fanns inte en själ på denna jord som hon kunde lita på, inte en enda själ. Dock kände hon sig bekväm när hon var ensam. Hon litade inte på någon annan än sig själv, och det var bara när hon var ensam som hon verkligen kunde samla sina tankar, som hon verkligen kunde vara sig själv. Hon skulle aldrig, aldrig någonsin kunna vara 100 % bekväm med någon människa.

När hon blev lite äldre, började gymnasiet och börja växa och mogna som en kvinna, träffade hon också människor som hon visste skulle vara hennes vänner livet ut…


To be continued...