Jag kopiera den här från en kompis blogg och tänkte göra en egen liksom, som hon själv sa, det fanns saker som inte behövdes ändras. Vi människor är nog mer lika än vad vi tror. ENJOY

Jag sitter i en oversize tshirt bara just nu för det är så jag sover.
Jag funderar på om jag vill att det ska sluta regna just nu eller inte.
Jag överanalyserar inte situationer så mycket, utan mitt motto är bara bara köra.
Jag irriterar mig på när mina vänner överanalyserar allt som ska göras.
Jag lever mycket i min egen värld.
Jag har lätt för att beröra människor när jag pratar, om jag känner starkt för det jag pratar om.
Jag gråter jätte lätt när jag tittar på/läser ledsamma filmer/böcker, sorgliga nyheter eller to.m saker som inte är så ledsamma.
Jag gråter inte när något sorgligt händer mig själv.
Jag älskar att lyssna på rock på världens högsta volym när jag sitter på tåget.
Jag kan lyssna på nästan all sorts musik men det är äkta rnb/soul som rör mig i hjärtan ordentligt.
Jag tänker innan jag pratar.
Jag älskar när jag kommer på vad låtar handlar om, och när jag kan hitta nya, dolda budskap i texterna.
Jag älskar att vara ensam och bara få leva mig in i mina tankar.
Jag brukar stå vid fönstret och titta ut när det regnar, tänka på gamla tider och känna att det alltid kommer leva kvar i mig.
Jag anser att en bra kväll består av skratt, kärlek och öppenhet.
Jag blir livrädd av tanken att förlora mina närmaste, och jag kan inte ha tanken i huvudet i utan avfärdar den snabbt genom att tänka på något helt annat, vill inte handskas med det tills det verkligen behövs.
Jag gråter lätt av skräckfilmer också, och alla brukar reta mig för det.
Jag har aldrig uppskattat mina vänner mer än vad jag gör under denna period av mitt liv.
Jag oroar mig för min framtid i hemlighet.
Jag tror på att inte leta efter den rätte, utan att han kommer om Gud vill och om jag förtjänar honom.
Jag är trött på all press från alla håll.
Jag är rädd att mina vänner ska tröttna på hur hård och ärlig jag är.
Jag berättar inte för någon lika mycket om mig själv som jag gjort i min blogg, men man måste läsa mellan raderna för att förstå det.
Jag älskar att läsa hela nätterna i flera timmar och kan inte lägga ifrån mig en bok när jag väl börjat.
Jag är bra på att ge råd till dem flesta med de flesta problemen, för jag har gått igenom det mesta när det gäller kärlek, vänskap och familj.
Jag är orolig för att någon gång vara slut på råd och inte kunna hjälpa mina vänner som de förväntar sig.
Jag är ALLTID rädd för att ta ut min ilska på någon som inte förtjänar det.
Jag önskar att jag kunde inspirera någon, om inte fler, till att följa sina drömmar genom att följa min och sjunga.
Jag önskar att jag kunde spela piano.
Jag blir lätt frustrerad om människor är sega.
Jag är otroligt rädd för att mitt liv ska flyga iväg utan att jag gjort det jag vill göra med det.
Jag önskar att jag hade bättre självdisciplin.
Jag skjuter upp saker.
Jag hatar när folk ser på mig som den som "kan".
Jag gillar att veta att det finns folk som älskar mig för den jag är.
Jag ser upp till människor som gör det dem vill med sitt liv utan att klaga eller använda ursäkter till varför inte något går.
Jag är rädd för att jag ska bli som min pappa, men vill ändå efterlikna honom på vissa sätt, vilket jag redan gör.
Jag undrar om det verkligen går att lyckas med allt man vill.
Jag är extremt tacksam för det lilla, som ett litet sms med några fina små ord.
Jag är rädd för att en dag bara ge upp och inte orka mer.
Jag är orolig för att vara slut på ord
Jag älskar.
Jag hatar.
Jag fruktar.
Jag önskar.
Jag kan.