This is not me.
Det sliter och gör ont, magen kniper ihop sig, som den där känslan hon får när hon har bråkat med personen hon älskar. Världen runtomkring tycks inte finnas kvar och hon ser regn på en fullkomligt solig dag. Hon hör det smattra mot fönsterrutan. Starkt, snabbt. Hon känner sig krossad, förstörd, sönderslagen, illamående och yr allt på samma gång. Hon försöker tänka på allt annat än honom för att knipet i magen ska försvinna, men det tycks inte funka. Ibland kan hon inte vara tacksam för allt bra hon har och inte älta över det dålig, ibland vill hon bara gråta över det dåliga och tycka att allt annat också är helvete. Ibland vill hon inte säga att allt är ok och att hon klarar sig genom allt, ibland vill hon också säga till sina vänner att hon mår dåligt, eller att hon saknar honom. Ibland vill hon vara svag, inte stark. Ibland vill hon kunna gråta utan att behöva stå i regnet. Ibland vill hon må bra på riktigt och inte bara i fantasin.
Men hon inser sen att allt detta är skit och begraver det precis där det var innan hon drog upp det. Det känns bättre så liksom? Där det inte syns, där det inte hörs. Då försvinner svagheten, då trycker hon tillbaka det där den ska vara och drar upp den där styrkan igen. Styrkan som gör att magknipet inte känns hela tiden, utan bara ibland. Fanns inte styrkan där skulle hon bära på den där svagheten hela tiden. Nu behöver hon bara känna den när hon är ensam, och det är bättre så. Ensamheten känns bäst, föralltid.
Kommentera ej detta inlägg, det handlar inte om mig.
Kommentarer
Postat av: Daniella
en väldigt fint text <3
Trackback
