Flickan kände sig tvungen att ge igen för allt lidande hon blivit tvungen att gå igenom. Resten av världen förtjänade att bli behandlad lika orättvist som hon blivit, och om karma inte skulle spela sin roll skulle hon spela den istället.

Hon började bråka, med alla som påminde henne om de människor som gjort henne illa. Varje gång hon slog någon, såg hon de som gjort henne illa. ”Om de är så lika, varför kan inte denna person ha sårat någon annan precis som jag blivit sårad?”. Hon tog ut sin ilska på världen de sista åren på grundskolan, hon lät inte någon behandla henne fel. Hon ville visa alla att hon inte var någon man kunde trampa på, och det gjorde hon.

Dock trodde flickan att detta skulle få henne att må bra, men det kändes ändå tomt.  Hon kände sig ensam.. Hon fick aldrig vara som alla andra. Hon fick inte gråta eller må dåligt över någon kille som hade gjort slut med henne, hon fick inte vara ledsen för att hennes pappa varit elak. Hon var alltid tvungen att visa världen att hon inte brydde sig, hon visade inte känslor, för känslor betyder att man kan bli sårad. Hon hade ingen som stod henne nära, ingen familj som stöttade henne och inga vänner att vända sig till. Hon ville så gärna visa alla att det fanns en snäll, ödmjuk och kärleksfull tjej under den tuffa ytan – Men så fort hon kände att hon ville öppna sig, så påmindes hon om den tiden då hon faktiskt var sårbar, och insåg att hon aldrig ville gå tillbaka till den platsen igen.

Om man litar på någon, kommer de svika dig.
Om du öppnar dig för någon, kommer de håna dig.
Om du älskar någon, kommer de inte älska dig tillbaka.

Så såg livet ut ur denna flickas perspektiv…

To be continued…