Hennes kärlek för musik och sången var något hon tidigt visste skulle finnas med henne för alltid, dock kom den kärleken från ett ställe som inte alltid fanns vid henne. Hennes kärlek för musik kom från hennes far, hennes pappa som aldrig någonsin riktigt varit en pappa för henne. Hon ville förneka att hennes känsla för musik kom från honom, för det fanns ingen del av henne som ville ha något med honom att göra, hon ville komma så långt bort från honom som möjligt. Just varför hon ville det kommer vi in på lite senare…

Hon försökte trycka bort sång och musik ur sitt huvud för att slippa förknippas med honom, men kärleken var för stark. Det gick inte en dag då hennes hjärta, hela hennes kropp, ville sjunga ut och visa världen vad hon kunde. Hon ville visa världen vad hon älskade att göra, och hon började till slut förstå att hennes känsla för musik må ha kommit från hennes far, men hennes talang gjorde inte det. Hon hade lärt sig själv från dag ett, hon hade blivit så duktig som hon ville bli tack vare sig själv, utan hans hjälp, så han skulle inte få ta äran för det, hur mycket han än skulle vilja det.
Så hon skulle fortsätta, hon skulle fortsätta göra det hon älskar varje dag i hennes liv framöver, och ingen ”pappa” skulle någonsin få ta det ifrån henne…

To be continued…