Jag förstår mig verkligen inte på vissa människor, varför tar ni alltid era vänner för givet?

Det finns faktiskt viktigare saker i livet än status, fester, tjejer/killar och sex, och det är vänskap. Man finns alltid där för en person, och stöttar den genom alla dess motgångar, men ändå får man ingenting tillbaka. Varför?
Jo, för att vissa har inte insett vilka som är äkta, vilka som alltid kommer finnas där eller vilka som alltid SKULLE funnits där, om man inte tagit personen för givet.
Jag kommer inte alltid finnas här, fastän jag gjort det fram tills nu. Öppna dina ögon och fundera lite, vem är det som alltid frågar hur du mår, om du behöver något eller i allmänhet bara finns där för att lyssna på vad du har gjort under dagen och GENUINT bryr sig? Tror du jag gör det för jag avgudar dig eller för jag inte har något bättre för mig? För så är det inte alls. Det finns så mycket annat jag skulle kunna göra istället för att sitta och oroa mig över dig, eller ens bry mig om dig. Så sluta ta det för givet att jag alltid kommer finnas där för att lyssna på allt du har att säga, eller hjälpa dig med vad du än behöver. För får jag ingenting tillbaka, då fuck this. Jag har varken tid eller ork för att släppa in en till person i mitt hjärta om du inte ens vill vara där, eller anstränger dig för att vara där.

Om du älskar någon, visa det, även om det är på det lilla minsta sättet. Skicka ett sms till din vän och säg att du älskar honom/henne eller bara att du tänker på personen. Överraska din vän någon gång och dyk upp hemma hos personen med en pizza och en film eller whatever fan vet jag, visa bara att du inte vill förlora personen och att du inte tar den för givet.

För en vacker dag kommer du öppna dina ögon, och jag kommer inte vara kvar. Jag kommer inte lyssna på dina problem eller slösa min tid på dig. Du KOMMER förlora mig, och du kommer inte ha någon annan att skylla på än dig själv.

Fråga inte varför jag skriver detta eller vem det är till, för jag kommer ändå inte säga. :)

I decided long ago, never to walk in anyones shadow..

I only thought of you and me and never anything else 
The time we spent together kept me sane 
You helped me to be myself 
What I didn't realize 
Was that the distance was breaking your heart 
You put on your best disguise 
But it was tearing you apart baby

When I am on a telephone to here you say goodnight 
Was probably not the best way to keep the commitment alive..
After all the fantasies I couldn't see past what could have been
You were a part of me but unhappy to have to wait

Tell me how could it be that I loved you with all my heart 
But I was heartless 
I was oblivious to something that was right in front of me 
Oh lord take this misery away...

I programmet konstateras att 1,3 miljoner av 9,3 miljoner svenska medborgare (oktober 2009) är födda i ett annat land. Och man ställer frågorna: ”Om det finns en svenskhet, hur blir man svensk?  Exakt när inträffar det?

Jag har många gånger försökt förklara för – oftast – mycket förvånade svenskar att jag (liksom Theodor Kallifatides) inte alls vill bli ”svensk”. Vi är många som absolut inte vill definiera oss som ”svenskar”. Men de svenskar jag pratat med om detta förstår det inte eftersom de, utan att ens själva begripa det, har en inbyggd känsla av att vara på något sätt förmer, och att därför alla som kommer hit jättegärna vill vara som de:, nämligen svenskar. De menar inget illa och de är i många fall alltså inte ens medvetna om sin attityd, det är troligen en djupt rotad och omedveten tro att man är något som alla vill vara. Men jag kan nog tycka att man vid det här laget borde vara lite mer medveten…

Kallifatides säger i programmet att det är helt galet att svenskarna tror att invandrarna ska känna sig ”svenska” efter tre månader i landet. Han berättar också att han själv, trots att han bott i Sverige i 46 år (!!!) och skrivit flera böcker på svenska, fortfarande kallas för invandrarförfattare. Det är som sådan han bjuds in och som sådan han tillfrågas. Så på vilket sätt är han ”svensk”? Han är ju en grekisk man med svenskt medborgarskap som skriver böcker på svenska men ses som ”invandrarförfattare”!

Alla vi som invandrat till Sverige efter 12, 13-årsåldern har ju vår medvetna grund i andra länder. Vi är präglade av ett annat land, ett annat språk, en annan kultur. Vi kan aldrig bli ”svenskar”, bara svenska medborgare. Många – jag gissar på de flesta första generationens invandrare – ser sig självklart inte heller som svenskar utan som iranier, finländare, italienare, jemeniter etc. Men trots att man i Sverige tagit emot massor av invandrare och asylsökande under mycket lång tid, så finns inte den här kunskapen hos svenskarna i gemen. Man är så otroligt mån om att låtsas att alla som bor här är svenskar att man inte ens talar om att någon är somalier eller irakier jutan pådyvlar dem etiketten ”svensk”. Helt fel! Som om det enda rätta är att vara ”svensk” och att tro att vi inte är stolta över våra ursprung och att vi bara knäpper på en knapp och blir något annat än vi är.

Inte ens när afghaner, kongoleser, greker eller amerikaner blir svenska medborgare blir de svenskar i sina hjärtan eller till sitt sätt. Lika lite som svenskar som bott länge i Spanien eller Thailand eller Australien definierar sig som spanjorer, thailändare eller australiensare. De är och de känner sig givetvis som svenskar. Så varför skulle vi som invandrat hit vara annorlunda? Det är ett nedlåtande och, skulle man nästan kunna säga, kränkande sätt att bemöta människor från andra länder på, när man försöker pådyvla dem en svenskhet de inte känner och oftast inte vill ha.

Svenskar ska inte kalla någon för ”svensk” som inte uttryckligen själv, av någon anledning, vill definiera sig som det!

http://meritwager.wordpress.com/2009/11/06/varfor-tror-svenskarna-att-alla-invandrare-vill-bli-svenskar/

"Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness, that frightens us most. We ask ourselves, 'Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, and famous?' Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that people won't feel insecure around you. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It's not just in some of us; it's in all of us. And when we let our own light shine,we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others." 

- Nelson Mandela

Jag är uppriktig, brutalt uppriktig. Och till och med när jag inte är uppriktig ser jag uppriktig ut.
- Lord Thomson of Fleet

"Bara efter det sista trädet har huggits ner,
bara efter den sista floden har blivit förgiftad.
bara efter att den sista fisken har blivit fångad,
bara då kommer du inse att pengar inte kan ätas."

- Cree folket